Det finns många historier om Lee Kuan Yew som var Singapores första premiärminister (1959-1990). Han var en av grundarna till partiet People’s Action Party. Genom sina idéer lyckades han förvandla Singapore från ett fattigt land till ett i-land som dominerar i många branscher. Än idag är Singapores växande ekonomi något unikt i världen. Hur var det möjligt?

Singapore hade alltid verkat ämnat att misslyckas eller underkasta sig sina mäktigare grannar. Landet är bland de minsta i Sydostasien och har egentligen inga mätbara naturresurser. Lee Kuan Yews hade andra tankar och idéer för sitt land. De var och är fortfarande unika. När hans idéer väl fick fäste i praktik gick landet spikrakt uppåt. Människor gick från fattigdom till rikedom på bara en generation.

Hans vision var ett land som inte bara skulle överleva, utan segra genom att utmärka sig med en överlägsen intelligens, disciplin och uppfinningsrikedom. Kunde man bara få en överlägsen uppfinningsrikedom bland människor skulle det kunna ersätta de nästan obefintliga resurserna. Framgångarna var stora. När Lee Kuan Yew tog över var inkomsten per capita cirka 400 USD och, efter två generationer överstiger den 50 000 USD.

Ett av Lee Kuan Yews motto var att människor behöver ges ett stort utrymme och fritt utbyte av idéer. Bland annat såg han att Kina kan komma ikapp USA i BNP. Även fast landets kreativitet kanske aldrig matchar Amerikas, eftersom Kinas kultur inte tillåter ett fritt utbyte och tävling av idéer. Men släpper du allting fritt under intelligens och disciplin kunde Singapore börja hävda sig internationellt.

Lee Kuan Yes såg politiken som resultatbaserad och inte på att ge löften till folk. Har man en folklig demokrati såg han det som ett misslyckande när man lovar att ge bort mer för att vinna röster. Det är också vad som krävs i en demokrati. För att vinna över din motståndare i nästa val måste du lova att just ge bort mer. Det blir till slut en oändlig process där skulderna kommer betalas av nästa generation.

Välfärd blir till slut ett misslyckande

Lee såg på amerikanska och europeiska regeringars sätt att försörja de fattiga som ett misslyckande. Det fanns svårigheter och brister i ett sådant ekonomiskt system. Välfärdskostnaderna växte alltid snabbare än regeringarnas förmåga att höja skatterna för att betala för det.

Den politiska kostnaden för skattehöjningar är höga. Enkelt förklarat att människor ogillar höga skatter, vilket försämrar en större del av landets befolkning. Regeringar i Europa tog då den enkla vägen ut genom att låna för att ge ännu fler fördelar till den nuvarande generationen väljare. Med det fördes kostnaderna över på framtida generationer som ännu inte var väljare. Detta resulterade i trasiga offentliga budgetunderskott och hög offentlig skuld.

Människor är och förblir tävlingsinriktade

Människor är i grunden konkurrenskraftiga och föds inte lika. De är egentligen mycket konkurrenskraftiga. Den sovjetiska och kinesiska kommunismen hade misslyckats, eftersom de försökte utjämna fördelarna människor skapat åt sig själva. Då jobbar ingen tillräckligt hårt, men alla vill få lika mycket som, om inte mer än, den andra personen.

Den enskilt viktigaste faktorn för nationell konkurrenskraft är kvaliteten på en nations arbetskraftsresurser. Det är människors innovativitet, entreprenörskap, lagarbete och deras arbetsmoral som ger dem den skarpa fördelen i konkurrenskraft. Tre egenskaper är avgörande i denna tävling – entreprenörskap för att söka nya möjligheter och att ta kalkylerade risker. Att stå still är en säker väg till utrotning.

Det andra attributet, innovation, är det som skapar nya produkter och processer som tillför värde.

Den tredje faktorn är god förvaltning. För att växa måste företagsledningar öppna upp nya marknader och skapa nya distributionskanaler. Ekonomin drivs av nya kunskaper, nya upptäckter inom vetenskap och teknik, innovationer som leds ut på marknaden av entreprenörer.

Disciplin – men till vilken kostnad

Även om Lee Kuan Yew åstadkom mycket hade han en signaturstil av auktoritärism. Hans regering är ökänd för att förbjuda tuggummi – en av många regler som utformades för att hindra Singapore från att bli som Peking, där spott och nedskräpning förstörde staden.

När Lee Kuan Yew fick frågan om varför den politiska makten inte direkt utgår från folken svarade han att det är barnsligt skräp. ”De säger att folk kan tänka själva? Tror du ärligt talat att killen som inte klarade av att gå ur årskurs sex känner till konsekvenserna av sitt val när han svarar på frågor om språk, kultur och religion? Vi skulle svälta, vi skulle ha rasupplopp. Vi skulle sönderfalla.” Citerat i Lee Kuan Yew: The Man and His Ideas, 1998.

Om opinionsundersökningar: ”Jag har aldrig varit bekymrad eller besatt av opinionsundersökningar eller popularitetsundersökningar. Jag tror att en ledare som är det är en svag ledare. Mellan att vara älskad och att vara fruktad har jag alltid trott att Machiavelli hade rätt. Om ingen är rädd för mig är jag meningslös.” – The Singapore Story: Memoirs of Lee Kuan Yew, 1997.

Om inblandning i medborgarnas privatliv: ”Jag anklagas ofta för att blanda mig i medborgarnas privatliv. Ja, om jag inte gjorde det, hade jag inte gjort det, hade vi inte varit här idag. Och jag säger utan minsta ånger, att vi inte skulle vara här, vi skulle inte ha gjort ekonomiska framsteg, om vi inte hade ingripit i mycket personliga frågor – vem din granne är, hur du bor, vilket oväsen du gör, hur du spottar, eller vilket språk du använder. Vi bestämmer vad som är rätt. Vi struntar i vad folket tycker.” – Uttalande i tidningen Straits Times, 1987.

Om mediefrihet: ”Vi tillåter amerikanska journalister i Singapore att rapportera om Singapore till sina landsmän. Men vi kan inte tillåta dem att ta på sig en roll i Singapore som amerikanska medier spelar i Amerika. Den som vaktmästare, motståndare och inkvisitor av regeringsadministrationen.” – Tal till American Society of Newspaper Editors, 1988.

Singapores separation från Malaysia

Sedan Singapore separerade från Malaysia 1965 – en händelse som Lee kallade ”ångestögonblicket” – hade han sett sig själv i en oändlig kamp för att övervinna landets brist på naturresurser, en potentiellt fientlig internationell miljö och en flyktig etnisk blandning av kineser, malajer och indier.

”För att förstå Singapore och varför det är vad det är, måste du börja med det faktum att det inte är tänkt att existera,” sa han i en intervju 2007. ”Till att börja med har vi inte komponenterna för att vara en nation. De elementära faktorerna finns inte: vi har inte en homogen befolkning, inget gemensamt språk, ingen gemensam kultur och gemensamt öde. Så historien är lång. Jag har gjort mitt.”

Det finns inget annat sätt att styra ett kinesiskt samhälle

Cirka 75 procent av befolkningen i Singapore är kineser. För att förstå hur man styr ett kinesiskt samhälle har Lee Kuan Yew tidigare sagt att det aldrig går att installera en demokrati i ett land som aldrig haft en. ”Jag tror inte att det är möjligt att påtvinga andra länder normer som är främmande och helt frikopplade från deras förflutna. Så att be Kina att bli en demokrati, när det under sin 5 000 år av historia alltid haft härskare och kejsare är omöjligt. Om du inte håller med, skär du av huvudena, du räknar dem inte.”